Get your own Free Home Page"England has always been disinclined to accept human nature"
Repliken ur E M Forsters "Maurice" är självklar i James Ivorys filmatisering av romanen. Men i stället för att kritisera systemet, berättar Ivory en romantisk kärlekshistoria om några "unspeakables of the Oscar Wilde sort".
Med bara ett års mellanrum har Merchant Ivory Productions, det 25-åriga bolag där den indiskfödde producenten Ismail Merchant och den amerikanske regissören James Ivory är de drivande krafterna, framställt två lysande filmer byggda på Forster-romaner.
Båda är stora episka berättelser kring en ung människas kärlek, och utspelas några år före första världskriget i engelsk överklassmiljö. De idealiserar den stora, starka, sanna kärleken, i kontrast till de konventionsbundna och kalla. Båda filmerna är vidare förebilderna sällsynt trogna utan att det känns litterärt och pliktmässigt; delar och detaljer har förflyttats och forändrats för att förstärka och förtydliga - men också förskjuta. Ivory avviker i flera fall tydligt i skildringen av centrala personer - inte bara genom vad filmmediets krav på koncentration medför.
Jag har en känsla av att det var "Maurice" som Ivory först och starkast fastnade för. Maurice är den mest drivet berättade filmen, laddad med betydelsebärande element.
Maurice börjar vid havet och sanddynerna, ett sceneri som påminner om Skagen. I filmens prolog blir en liten gosse, Maurice, undervisad av en lärare, Mr Ducie, i livets realiteter; ett stycke sexualkunskap som något ansträngt men tämligen naturligt vidarebefordras till den unge adepten med hjälp av en illustration i sanden. Det handlar självklart om förhållandet man-kvinna; något annat existerar inte. Det skamliga som dock vidlåder allt som har med kroppen att göra, får ett strax därefter passerande sällskap att förfasa sig. Ungefär som Lucys mor och fästman inför de badande - och naturligt nakna - i Ett rum med utsikt.
Maurice handlar om några år i en ung mans liv, och om hans förhållanden med två män: Clive, som han träffer i Cambridge, och, när Clive brutit förhållandet och gifter sig, Alec, som arbetar på Clives familjegods.
Ivory koncentrerar sig på dessa förhållanden, som är de klart viktigaste även hos Forster. Men i boken beskrivs fler, som fördjupar bilden av Maurice; hans första fantasier rör en trädgårdsmästarpojke hos familjen, och i ett mellanspel förelskar han sig hastigt i en familjen gästande ung man. I boken beskrivs också hans misslyckade försök till förhållande med en ung dam. Och hur han en tid umgås med självmordstankar.
Innan jag fortsätter: E M Forster känns i dag förvånansvärt levande. Jag tycker om hans språk, som smidigt för handlingen framåt, så genomarbetat att varenda fras förhöjer upplevelsen. I det ytliga 80-talet har Forster en hel del att säga oss - vilket antagligen betytt mycket för dessa filmers framgång. Maurice är finansvalpen som inser meningslösheten i sin tillvaro, medan Clive är karriäristen som offrar känslorna för en representativ fasad.
I Forsters bok finns inga tydliga tidsangivelser, annat än att Maurice är mellan 18 och 24 år, samt att handlingen är tänkt att utspelas åren närmast före bokens tillkomst, 1913. Ivory låter filmen utspelas mellan 1909 och 1913, och låter förhållandet mellan Maurice och Clive utspelas och utvecklas betydligt fortare.
Ivory hoppar över det mesta av bokens trevande kontakter, och går nästan direkt på rufsande av hår, lutade huvuden mot knän och kramande. Kongenialt är att låta den första stora omfamningen äga rum i en korgmöbel; replikerna blir platta eller parodiska; möbelns knarrande förtydligar vilket steg varenda liten "närmare-rörelse" innebär.
På Forsters tid gick studenterna naturligt arm i arm. En nutida publik skulle associera enbart till homosexualitet. Att därför avstå från detta är ett exempel på hur Ivory anpassat filmen till vår tid.
Han har utelämnat det mesta av de religiösa resonemang som är betydelsefulla i boken: exempelvis diskussionerna om treenigheten och frälsninen i de första trevande försöken att närma sig varandra. I två scener talas om uteblivande från kyrkan: Clive berättar för Maurice, och Maurice talar med modern och systrarna. Den sociala/religiösa betydelsen i att utebli från nattvarden är borta; det blir i stället ett tecken på kärlek - att ta efter den älskade.
För en sekulariserad publik avstår Ivory på samma sätt i Ett rum med utsikt från att låta den fördömande iskalle prästen Eager beskylla Mr Emerson för att ha "practically murdered his wife" - de avstod från dop och sedan dog modern - vilket starkt präglar Lucys bild av Emersons, fadern och sonen.
Den stora skillnaden är dock synen på sexuellt umgänge utom äktenskapet.
Alec beskylls - han antas självklart bara ha varit tillsammans med kvinnor - för att vara "guilty of sensuality". Och homosexualitet var i England långt in på vårt sekel straffbart. Vilket Ivory och hans medmanusförfattare Kit Hesketh Harvey förtydligat genom att dikta till ett avsnitt som inte finns hos Forster.
Risley spelar en liten men viktig roll i boken och, i ännu högre grad, i filmen. Han är den tydligt homosexuelle som väcker Maurices nyfikenhet. Han inviterar Maurice - som repeterar med en nervositet som inför ett första kärleksmöte. Men i Risleys rum finner Maurice i stället Clive. Vilket blir grunden för de två att småningom våga anta att deras känslor är ömsesidigt besvarade.
Hos Forster möter Maurice senare Risley på en konsert där de hört Tjajkovskijs "Pathétique"-symfoni, och Risleys upplysningar om verkets grund i homosexuell kärlek får Maurice att läsa om T och bli styrkt därav. Ivory använder samma "Pathétique" redan vid mötet mellan Maurice och Clive, och gör det till ett ledmotiv i synnerhet i början av deras förhållande, men utan förtydligande information: det blir upp till den musikhistoriskt kunnige att associera.
Enbart i filmen får Risley kontakt med en ung soldat på en bar, och tror sig vara på god väg att få köpa dennes tjänster på ett undanskymt ställe. Soldaten visar sig emellertid vara ett lockbete i en fälla som Risley intet ont anande låter sig fångas i. Där väntar polis för att arrestera R, som döms till flera års fängelse - och som skulle ha dömts till ännu längre tid om inte det förlorade anseende han och hans karriär därmed drabbas av ansetts vara det värsta straffet.
Clive åhör rättegången, och detta att se en människa han känner straffas för det "brott" även han begått blir i filmen det avgörande motivet till att Clive bryter förhållandet med Maurice, för att gifta sig. Rättegången och domen ligger bakom Clives sjukdom, som finns också i boken men i filmen får en mer laddad betydelse. Hos Forster handlar det helt enkelt om att Clive i Grekland plötsligt finner att han älskar enbart kvinnor, blir förälskad i en och naturligt gifter sig.
Hos Ivory blir Clive mer av hycklare och anpassling, en som väljer ett liv enligt konventionerna - och därmed stänger sina verkliga känslor inne. Förhållandet till hustrun Anne är kyligt och utan bevis på känslor. Forster beskriver hennes sexualskräck och prydhet, hur paret undviker att tala om allt kroppsligt.
Men Ivory går längre. även om det hos just Anne finns en - om än vagt - skönjbar utveckling från fjolla till en aning av insikt i slutscenen; hon ser och förstår att den, till skillnad från Maurice, redan märkbart åldrade maken inte är tillfreds.
Förhållanden mellan man och kvinna är för Ivory resonemangspartier, fåniga formaliteter fjärran den passion som enbart kan uppstå mellan man och man. Inte finns det andra tecken på känslor än ord mellan Clives syster och hennes anemiske make. Eller i Maurices systrars kommentarer om eventuella tillkommande. Detta förtydligar betydelsen av den kyss på hand Clive ger Maurice sedan han gift sig, till minne av vad som varit. Finns det något fånigare och mer pliktmässift krystat än en kyss på hand? Som enbart ska ges från man till kvinna, i etikettsbundna sammanhang där jämlikhet inte är att tänka på.
I slutet av boken blir Clive förbannad när Maurice berättat om Alec. Till sist hoppas han att ingen ska avslöja hans förflutna.
I filmen utvecklas och förstärks bilden av Clive som förljugen. I slutscenen stänger han långsamt fönsterluckorna, vändande ryggen åt hustrun, blickande mot parken där kärleksparet döljer sig. Tydligare kan det inte sägas hur han stänger sina verkliga känslor ute.
Ett liv lika instängt och kärleksfritt som i Forsters skildring av Miss Bartlett - som i "A Room with a View" skildras 30 år efter det att hon "gått in i mörkret". Hotet för en kvinna att för all framtid stänga sig inne, leva ensam eller med en man hon inte älskar, tycks inte engagera Ivory lika starkt. Forster beskriver tydligt hur den greklandsresa i sällskap med två gamla fröknar, som Lucy hastigt beslutar sig för efter den uppslagna förlovningen, verkligen handlar om liv eller död; följde hon de gamla systrarna skulle han bli en evigt lika fånig fröken som Miss Bartlett.
Clive reser verkligen till Grekland - och hans verkliga liv avslutas.
Själva titeln "A Room with a View" är klart symbolisk. Rummet med utsikt är inte bara ett rum på pensionatet i Italien. Under förlovningen talar Lucy och Cecil, ett resonemang som förkortats i filmen; hon säger sig alltid tänka sig honom i ett rum. Medan han, å sin sida, förknippar henne med en särskild utsikt. Den instängda och inskränkta människan mot den öppna.
Filmen öppnar med luckorna mot bakgården. Medan slutbilden visar det älskande paret som nått fram till varandra och återvänt till den utsikt över Florens de hjälpt varandra upptäcka. De sitter högt upp och har blickfältet öppet bort mot horisonten. Allt är möjligt.
Ivory använder, med stöd hos Forster - det blir bara så mycket tydligare i bild - den nakna, enbart manliga, kroppen för att beskriva människors grad av liv och öppenhet. I Ett rum med utsikt är det de tre icke stelnade (det finns en fjärde, Mr Emerson, som fysiskt är för gammal) som begår gemensamt lekfullt nakenbad. Det är resonören, den mänsklige prästen Beebe, den djupsinnige - hos Forster än mer av grubblare - och förälskade George Emerson, och initiativtagaren, Lucys bror Freddy, som Ivory i Rupert Graves skepnad verkligen idealiserar: hos Forster kan man ana en blivande snobb.
Det är efter det inte förvånande att samme unge man får spela den verklige hjälten, Alec, i Maurice. Ivory tonar ned hans hotfulla utpressningsförsök som finns hos Forster, bland annat i en nyckelscen på British Museum där Mr Ducie dyker upp och omedvetet sätter förhållandet på prov. I boken fungerar han som "urladdare", i filmen snarast "uppladdare" - även om det aldrig blir någon riktig konfrontation hos Ivory. Alec blir enbart en kärlekstörstande pojke. I filmens romantiska skimmer glöms hans eget liv nästan bort, det faktum att det är han som offrar mest: en aktad ställning i Argentina. Hans ställning som tjänare är egentligen bara en olycklig tillfällighet: han tillhör en ansedd familj. Därmed ger filmen ett intryck av Maurice som klassöverskridare. Det blir alltför lätt att överse med Cambridge-männens deklarerade syn på sig själva som "superior".
Det är i boken först när Alec berättat att han är av tämligen god familj som Maurice tar steget. Maurice är hos Forster närmast cynisk när han talar om de sämre bemedlade för vilka han leder idrottsliga aktiviteter. Ivory redovisar detta i ett replikskifte, men låter honom få beröm för sin insats. Som snarast är en kombination av boxning som sublimering av ett kärleksliv, och idrottens kroppslighet. Clive och Maurice är alltid fullt påklädda när de är tillsammans. Det är som med rummet och utsikten.
Först förhållandet mellan Maurice och Alec är verkligt öppet och ärligt; först där är det naturligt att visa nakna kroppar, utan tankar på vad som råkar synas. Och nakenheten avlägsnar hämningarna, känslokommunikationen är total; när Alec klär på sig efter kärleksnatten tar han också på sig en del av samhällets värderingar och blir mer reserverad.
Det är svårt att visa tänkande människor; inre monologer blir sällan levande och repliker blir lätt övertydliga. Om Ivory liksom Forster skulle ha låtit Maurice utropa "Come!" från sitt fönster i natten, hade publiken hånlett; kroppsspråket och bildsammansättningen säger allt. Detsamma gäller hur Mr Simcox får representera de allvetande men tigande tjänarna. Där Ivory ändå kostar på sig en replik med undermening "Only Mr Hall's pleasure to wait upon", som Alec på sitt sätt skulle kunna tolka som en order.
Lucy eller Maurice, Clive eller Cecil - som är en frökensjäl i sin inskränkthet och oförmåga till kärlek och närhet - George eller Alec; tre bärande roller, som blir tydligare med hjälp av bifigurer i form av dels de resonerande männen (Beebe, Ducie, hypnotisören) dels de inskränkta kvinnorna (mödrarna, fröknarna, systrarna). Ett rum med utsikt och Maurice är i grunden samma historia - om en ung människa som genom ett misslyckat förhållande, där kärleken, öppenheten och ärligheten inte är total, går vidare och finner den verkliga kärleken, lyckan och sig själv.
Det är en historia som tål att berättas åter och åter igen, bara åskådaren får en känsla av en ny utsikt. Vilket Forster hjälpt Ivory att visa.
Publiserad i Chaplin 214/Februari 1988, återgivet med tillstånd av Chaplin.
Get your own Free Home Page